070203

Från och med nu skriver jag dagbok på min blogg: http://talaut.blogspot.com. Vi ses där!

070201

Mitt lilla barn har flyttat hemifrån och det knyter sig i magen när jag tänker på att det måste klara sig alldeles ensamt ute i den kalla verkligheten. Jag får hoppas att jag har gett det tillräckligt mycket kött på benen så att det kan stå på sig när välmenande men klumpiga människor missförstår det.

Ni som känner mig undrar säkert vad i hela friden jag pratar om. Jo, jag pratar förstås om min pjäs som nu är inlämnad och klar. När jag lämnade in den igår överväldigades jag av en coctail av helt oväntade och motstridiga känslor; vemod, tomhet, lättnad och stolthet. Nu ska mitt lilla barn få interagera med andra, vilket känns läskigt. Tänk om den missförstås, tänk om viktiga delar stryks och – den värsta tanken av alla – tänk om den blir avvisad. Inga produktionsbeslut har tagits än så risken finns att den inte sätts upp. Nu ska jag inte måla fan i taket (spott spott spott (i Bosnien spottar man tre gånger för att skrämma jävulen)), eller ja måla fan på väggen heter det förstås, kors i taket och fan på väggen (förresten, igår diskuterade Markus och jag varför man säger kors i taket, mer om det längst ner)… Ja, i alla fall, nu ska jag inte måla fan på väggen men jag måste vara medveten om den risken, för hålla fötterna på jorden om inte annat.

Och vill man hålla både fötterna och knäna på jorden är ett bra tips att göra ett besök på arbetsförmedlingen. Mitt kontrakt gick ut igår så från och med idag är jag arbetslös. Vad jag INTE såg fram emot besöket på det där gudsförgätna stället. Men det måste göras, annars inga stålar. (du som inte känner mig ska inte misstolka det här som om jag inte vill jobba, det vill jag, men jag känner bara aversion mot arbetsförmedlingen)

I alla fall, när jag kom in var det som att kliva in i väntrummet på en akuttmottagning. Människorna hade något matt i blicken, några suckade och klagade över att de väntat i flera timmar, andra som hade väntat ännu längre stirrade tomt framför sig som om de hade gett upp tanken att någonsin få komma in men var för apatiska för att gå därifrån. Man kunde nästan krama den tjocka dysterheten som låg i luften och känna doften av serotoninåterupptagningshämmare i människornas väskor. Alla som tror att folk mår bra av att vara arbetslösa behöver nog göra ett besök på närmaste arbetsförmedling för en brutal verklighetsbesiktning (reality check heter det på engelska men jag gillar inte att anglofiera skriftspråket, hm fast det kanske är värre att översätta engelska ord till svenska men ja ja, vadhelst (whatever)).

Efter att ha suttit i väntrummet med de andra zombierna i två timmar kom jag till slut fram och blev till min glädje trevligt bemött av en till synes stressad handläggare. En eloge till henne att hon orkar le trots att det sitter sextio personer som väntar på att ventilera sin känsla av hopplöshet.

När jag kom ut därifrån klappade jag mig själv på axeln för den ovanligt goda tålamodet jag uppvisat. Du är arbetslös men inte värdelös tänkte jag. Men mitt goda humör kanske bara är en illusion, för jag har faktiskt jobb i tre veckor framöver, på stadsteatern. Efter det blir jag arbetslös på riktigt men det känns så tillfälligt att det inte ens känns. Men det kan hända att jag bara befinner mig i en bubbla, påtänd av en hög dos av förnekelse. Vi får se.

*

Apropå det tidigare nämnda korset i taket. Flummig av sömnbrist drog jag igång en hel del diskussioner med Markus igår. En av dem var: Varför säger man kors i taket när man blir överraskad? Efter en stunds funderande kom jag fram till följande: Kors på väggen har man ju sett ett antal gånger, så det är vanligt. Om man råkar tappa ett kors så hamnar det på golvet, så kors på golvet kan inte heller vara en jättestor överraskning. Men ingen fäster kors i taket. Därför skulle man förvånas om man såg ett kors i taket. Markus sa inte emot min teori, så han kanske höll med. Eller så var han så trött på mitt babblande att han lät mig hållas i hopp om få lite lite lugn och ro.

070129 Sorgen

Arbetet med min pjäs tar enorma kliv framåt så här nära inpå deadline. Inspirationen flödar som aldrig förr. Hade jag skrivit ett inlägg på samma tema för bara tio dagar sedan hade jag sagt att jag var förbannat trött på denna pjäs som aldrig ville bli klar. Varje dags arbete kändes som ett berg jag måste bestiga med steg som blev tyngre och tyngre ju högre upp jag kom.

Men för drygt en vecka sedan hände någonting. Jag läste igenom pjäsen en gång och insåg att jag inte hade engagerat mig i huvudkaraktären. Jag hade lagt mycket jobb på allt som hände runt omkring henne och med henne, men jag hade inte orkat bry mig om vad som hände inuti henne. Min huvudkaraktär var något slags nickedocka som saknade personlighet. Så jag satte igång med arbetet att ge henne en personlighet, vilket har visat sig vara en smärtsam process.

Hon kommer nämligen från Bosnien och nu när fördämningen har brustit och jag verkligen har kommit nära inpå henne förstår jag varför jag tidigare undvikit det. Innan jag gav mig på arbetet att upptäcka hennes personlighet tänkte jag att jag antagligen blivit så pass integrerad i det svenska samhället att jag helt enkelt inte kan identifiera mig vid en bosnier längre. Vilken hög av skitsnack jag utsatte mig själv för, allt för att undvika att beröra något som i så hög grad påminner om mitt eget livs stora sorg.

Nu är inte pjäsens huvudkaraktär (som heter Mirna) lik mig och det är inte meningen att hon ska vara det. Men smärtan efter det förlorade landet är likadan. Smärtan efter ett liv som aldrig mer kommer att komma tillbaka. Smärtan efter att det nya livet inte ens påminner om det gamla. Det finns inga gator eller stadsdelar inom hundratals mil som kan väcka något minne från det gamla livet. Ibland kommer det pyttesmå ögonblick, när snön kommer eller när det luktar höst i luften, pyttesmå ögonblick som väcker minnen som blixtrar framför ögonen för att sedan slockna lika blixtsnabbt igen.

Jag inser hur segregerad jag egentligen är, hur mitt liv är uppdelat i tre liv: ett före-kriget, ett under-kriget och ett efter-kriget. Och jag har inte en blekaste aning om hur jag ska integrera de liven med varandra. Under många år i mitt liv har jag återkommit till denna stora fråga. Innan jag åkte till Bosnien första gången trodde jag att integreringen skulle ske vid mitt första besök i Bosnien. Ack så fel jag hade. Under mitt första besök i Bosnien, åtta år efter att vi hade åkt till Sverige, chockades jag av det brutala faktumet att ingenting var sig likt längre. Staden hade förlorat sin siluett, de stora fälten vid stadsporten var sprängfyllda med minor, min farmors hus som stod på samma tomt som vårt var i ruiner, vårt hus var fullt av skotthål, och den brutalaste insikten av alla var att min pappa inte var där. Det enda som fanns kvar var sorgen. Åtta år efter att jag sett pappa för sista gången var sorgen fortfarande lika överväldigande.

När jag åkte tillbaka till Sverige fortsatte jag med mitt liv och hoppades att sorgen skulle försvinna, bara jag gjorde mitt bästa att inte låtsas om den. Och precis när jag tror att jag lyckats glömma sorgen så gör jag något – lyssnar på en låt eller jobbar med en pjäs – som gör sorgen synlig igen, fortfarande lika överväldigande, fortfarande lika levande. Och en dag får jag helt enkelt lära mig att acceptera att den för alltid kommer att finnas där. En dag får jag lära mig att acceptera att mina tre liv aldrig kommer att gå att integerera.

070101 Civilisation

Historikern Peter Englund sitter i en tevesoffa i Fredrik Lindströms senaste gulligt humoristiska program om svenskhet. De diskuterar den svenska konflikträdslan. Journalisten Lena Sundström säger att hon skulle vilja se lite mer av den sydländska rättframheten. Peter Englund håller inte med. Han säger med tydlig stolthet i rösten att det svenska sättet är det civiliserade sättet att bete sig. Han upprepar detta ord gång på gång. Det är civiliserat. Svenskar är civiliserade. Det är fint.

Jag som osvensk sitter i min tevesoffa på andra sidan rutan med hakan i golvet och undrar om Peter Englund har reflekterat över vad denna ståndpunkt innebär. Det svenska sättet är det civiliserade. Det sydländska sättet är alltså inte civiliserat. Med andra ord är den svenska kulturen högre stående än de sydländska kulturerna. Om man använder graden av civilisation som måttstock i alla fall.

Nämen oj, vad hände helt plötsligt? Helt plötsligt söker sig tankarna till det gamla (eller kanske inte så gamla) koloniala tänkandet. Tänkandet om indianer och afrikaner och indier och andra vars civilisation inte riktigt var civilisation i jämförelse med vår högt stående västerländska civilisation, vilket gav oss rätt att exploatera, döda, plundra och göra annat civiliserat.

Kan det möjligtvis vara så att det koloniala tänkandet, eller låt mig omformulera fenomenet, övertygelsen om en folkgrupps naturligt högre ställning gentemot en annan, kan det vara så att det är den övetygelsen som orsakar skiten som den här världen är så full av? Är det inte dags för oss privligierade att rannsaka oss själva och fråga oss vad vi egentligen anser om varför just vi är priviligerade? Naturligt urval? Högre grad av utveckling? Det kanske smärtar oss för mycket att se oss själva så brutalt ärligt. Det kanske går emot vår image, vår vilja att framstå som det samhälle där vi tror på alla människors lika värde.

Men vad vet jag, jag är ju trots allt från det ociviliserade Balkan. Där vi föds med naturligt hat mot varandra och med krig i blodet. Ja, så säger de civiliserade i alla fall. Jag har hört det själv. Som om krig vore något som obevekligt finns i ett folks gener. Som om Sverige har varit förskonat från krig på grund av det svenska folkets fredliga sinne, detta gudomliga sinne som gör det svenska samhället överlägset alla krigiska ociviliserade samhällen.

Jag vet att det här kanske kommer att göra ont, men tänk tillbaka till stunden du fick reda på vem Hagamannen var. Blev du chockad när det visade sig att detta monster var en vanlig svensk förvärvsarbetande familjefar? Fråga dig nu varför du chockades. Hade du kanske väntat dig att detta monster skulle vara någon du inte skulle ha några beröringspunkter med, någon du aldrig nångonsin skulle kunna tänka dig att ha något gemensamt med?

Varför blir vi chockade av dessa "vanliga" människor som visar sig ha en destruktiv sida? Jo, därför att vi helt enkelt inte förmår se vår egen destruktiva sida. Därför vill vi så desperat tillskriva destruktivitet "de andra". De främmande. De obildade. De ociviliserade.

Men med handen på hjärtat är vi kanske inte så mycket bättre.

061222 Julen och livets förgänglighet

Idag julhandlade syrran och jag på en stormarknad.

Varför ett nytt stycke? Jo, för att jag sitter och smakar på den meningen som står fri där uppe. Idag julhandlade syrran och jag. För bara något år sedan skulle den meningen vara omöjlig för mig att uttala. Då upprördes jag fortfarande över att folk hela tiden förutsatte att alla, oavsett kulturell bakgrund, firade jul. Jul var något så självklart att folk tappade hakan varje gång jag sa att jag inte firade jul. När de sedan plockade upp hakan ställde de en följd av frågor. Vad gör du på julafton? Ser du inte ens Kalle Anka? Visst, det är samma varje år, men det är ju Kalle Anka. Jaså, du firar det inte alls? Varför inte? Jaha, du är inte kristen.

Och då jäklar följde en hel del förklaringar om vad jul egentligen är och att ordet jul är fornnordiskt och att julgranen är en gammal hednisk tradition och så vidare. Jul är inte en kristen högtid förstår du, sa de. Jul är tradition bla bla.

Julen har alltid varit närvarande i min närhet. När jag bodde i Bosnien firade våra katolska vänner jul och de bjöd hem oss på goda bakelser på annandagen. När vi sedan hade vår högtid bajram bjöd vi hem dem på goda bakelser på annandagen. Så pågick det år efter år. Utan att någon undrade varför någon annan inte firade ens egen högtid.

Så borde det vara i ett samhälle. Nu finns visserligen det mångkulturella samhället i forna Jugoslavien inte längre, men tanken på den självklara mångfalden finner jag ändå otroligt tilltalande.

Den självklara julen däremot… Nu har jag gett upp helt och börjat mer eller mindre fira jul. För varje år blir det fler traditionella svenska maträtter på julbordet hemma hos mig. Särskilt nu när jag bor med Markus känner jag nästan att vi måste ha vissa maträtter som hans mamma brukade laga på julafton. Särskilt denna julafton, då den är den första utan henne.

Livet är för förgängligt för att hålla på och vara obstinat i onödan. Jag inser nu att den mat man äter och de teveprogram man ser på julafton egentligen är ytligheter som inte har med ens äkta identitet att göra. Och det är alltid kul med lite festligheter, så jag kastar in min handduk och förklarar mig besegrad av den påträngande svenskheten.

Integrationspolitiken i mitt liv har tydligen varit mycket framgånsrik.

***

Med julen kommer även stressen som alla verkar prata om. Så farligt kan det väl inte vara, tänkte jag, ja, tills jag såg slagfältet på stormarknaden. Det var en kapplöpning och ett slagfält i ett. Folk rusade fram med pinnstela kroppar och fokuserade blickar. Du får stå i vägen men skyll dig själv om du blir skadad, verkade blickarna säga. Vilket återigen får mig att tänka på livets förgänglighet.

Vad kommer man att ångra på dödsbädden? Att man hade glömt köpa den där bostongurkan innan julafton 2006? Knappast. Snarare kommer man att ångra att man inte kunde slappna av bättre. Att man skrek åt sina älskade på grund av sina egna krav på perfektion. Antagligen.

Så snälla folk på alla stormarknader, ta ett djupt andetag, rulla ner axlarna, andas ut, slappna av i ögonen och sakta ner. Ni kommer inte att ångra er, jag lovar det.

Jamen jag har inte hunnit köpa den och den julklappen, det är bråttom, det är det, inte hjälper det att jag slappnar av när jag har oköpta julklappar kvar, kanske folket på stormarknaden tänker. Man måste hålla barnen nöjda! Barnen är ju vår framtid (vilken börda detta lägger på barns axlar för övrigt, men mer om det nån annan gång), vi vill ju inte att våra barn ska få men för livet av besvikelsen från julen 2006 när de inte fick de Bratz-dockor som de så gärna ville ha. Barnen ville ju ha. Tänk på barnen.

Okej, då kommer jag att tänka på barnen. På flickor i Kina som får jobba i upp till 94 timmar i veckan för att tillverka tillräckligt många Bratz-dockor, så att vi här i väst ska kunna köpa dem i god tid till julafton. Nittiofyra timmar. Det är alltså 13,42 timmar per dag. Sju dagar i veckan! Julefrid.

Ja, våra barns men kanske inte blir så bestående.

***

Och så tillbaks till livets förgänglighet. Idag satte jag upp gardiner i vardagsrummet, något som visade sig svårare än jag trodde. När jag stod på den stabilaste stolen som ändå vinglade, med armarna i luften, undrade jag hur det skulle gå om jag ramlade. Tänkte vad meningslöst det skulle vara att dö framför ett kalt fönster och en gardin över sig. Med en halvskriven pjäs i datorn. Och en utskriven diktsamling som inte hunnit bli skickad. Och en massa idéer i anteckningsblocket. Ofärdigt. Oskrivet.

Tanken skrämde mig.

Sedan läste jag att Discovery skulle landa ikväll. Landningen var tydligen riskabel. Inte så konstigt med tanke på vilka krafter det rör sig om där uppe i luften. Tydligen var alla nöjda med Fuglesang och han hade blivit lovad att få åka upp i rymden igen. Han hade själv sagt att han gärna velat stanna lite längre. Innan landningen tänkte jag vad meningslöst det skulle vara om raketen exploderade på vägen ner till jorden. Alla ogjorda intervjuer. Alla oberättade historier från rymden.

Även den tanken skrämde mig.

Sedan skrämde jag mig själv ännu mer när jag tänkte att det är så lätt att tänka ut meningslösa scenarier. Och att bara tanken på att tänka ut meningslösa scenarier är meningslös i sig.

Som tur var gick allt bra. Mina gardiner hänger på sina stänger och gör vardagsrummet finare. Och Discovery har landat utan problem.

Och nu ska jag sova så jag hinner med julstädningen.

061208 Meningen med livet

Det är helt underbart att upptäcka en goding bland gamla dikter. Ikväll läste jag en dikt jag skrev för över två år sedan och kände fan vad den är rolig. Så jag var tvungen att lägga upp den här. Läs den. Den finns under dikter och heter Inatt drömde jag om paradiset igen.

20061207 Ett gott skratt förlänger livet?

Varje gång jag framför en dikt och folk skrattar på oväntade ställen funderar jag över vad det är som är roligt. För om sanningen ska fram så har jag ingen aning om vad folk tycker är roligt. Jag vet aldrig vad folk kommer att skratta åt när jag framför en dikt för första gången. Sen är det förstås olika för olika publik vad de tycker är kul. När jag framförde min dikt ”Trodde hon ja” i Tensta grät folk och några sa att de så väl kände igen den hemska känslan att vara ovälkommen och fel. Men när jag häromdagen framförde samma dikt på Femivalen skrattade folk på vissa ställen, vilket överrumplade mig. Jag kunde inte riktigt greppa det roliga, särskilt med tanke på att dikten är så pass personlig för mig. Anna sa att det antagligen berodde på att jag framförde den med självdistans.

Distans, är det kanske det som får oss att skratta åt saker? Även när det är oss själva vi skrattar åt sker det i ögonblick då vi lyckats se oss själva utifrån, det vill säga när vi fått distans till oss själva.

Jag kommer ihåg hur gott min moster skrattade när hon berättade om en egentligen ganska smärtsam upplevelse från kriget. Hennes man hade nämligen råkat skjuta sig själv i foten och när han kom hem med blödande fot var hon så yrvaken att hon inte förstod allvaret i det hela. Så hon mummlade något och gick och la sig igen. Varje gång hon berättar historien skrattar både hon och hennes man gott åt det.

I Bosnien skrattar man ofta åt sitt eget elände, även under tiden som man är mitt uppe i eländet. Det är väl en överlevnadsstrategi att sätta sig själv utanför situationen för att kunna klara av den. Skulle man hela tiden vara närvarande i det pågående eländet skulle man ju bli galen.

Gårdagens föreställning av Checkpoint sågs av ungefär fyrtio gymnasieelever som mer eller mindre blivit ditsläpade av sin lärare. I pjäsen finns en scen där pojken pratar om sin längtan efter att uppleva sex. Den scenen är inte komisk på något sätt men den framkallade riktigt mycket skratt, vilket man kan förstå med tanke på publikens ålder. När något är pinsamt är det lätt att ta avstånd från det genom att skratta.

Hm… Hur ska jag avsluta det här inlägget? Jag kommer inte på nån bra punchline som skulle kunna avrunda snyggt. Kanske har jag lite dålig självdistans för tillfället…

*

Apropå dålig självdistans, idag hamnade jag i en hätsk diskussion med en skådespelare. Vi pratade om rotlöshet och han förklarade att han anser att den västerländska rotlösheten börjar blir mer och mer utbredd. Och då var jag snabb att säga att det där var ”västerländsk lyx”. Sen fortsatte jag helt upprört: Vadå rotlöshet, du kan fortfarande hälsa på i din hemstad och råka träffa på någon av dina barndomsvänner. För mig är det helt omöjligt. Där kan vi snacka riktig rotlöshet.

Jag fattar inte var min upprördhet kom ifrån, men den bara vällde ut. Då sa han att det kan tyckas vara ett lyxproblem men att det är hans erfarenhet och därför ingenting att förringa.

Gissa hur mycket självdistans jag kände att jag hade då… Usch… Och till råga på allt berättade jag detta för min sambo som även han blev upprörd och tyckte men du kan väl inte förringa andra människors erfarenheter på det sättet.

Där fick jag så jag teg.

061122 strålande

Checkpoint som jag sufflerar för på Upsala stadsteater har fått en strålande recension i DN. Gå och se den. Den spelas bara fram till den 16 december.

061111 - en utflykt till Lund för 300 spänn kanske (läs nästsista stycket)?

En tjugoårig amerikan blev svårt skadad när han försökte avfyra en raket från arslet, Jacky Arklöv vill lämna krigsförbrytelserna bakom sig och Olmert erkänner att mordet på tjugo civila palestinier häromdagen orsakades av ett tekniskt fel... Ja, världen är för bisarr för sitt eget bästa.

En snabb titt på rubrikerna får mig att fundera över om vi verkligen behöver fiktionen när verkligheten är så overklig.

Pjäsen som jag sufflerar för (är osäker på valet av proposition men jag är utlänning så...) har fått mig att förstå Palestina-Israel-konflikten på ett personligt plan. Hittills har jag levt med en strävan att inte engagera mig i saker jag inte kan påverka, mest på grund av den ständiga oron som tycks sitta ihop med min kropp. Det är bäst att hålla sig ifrån sånt som får en att må sämre tänkte jag, men nu vet jag inte längre. Jag börjar misstänka att kunskap om omvärlden har ett egenvärde. Att kunskapen i sig är värd något, även om den ensam inte leder till att världen blir bättre.

I alla fall, pjäsen heter Checkpoint och spelas på Uppsala Stadsteater med premiär på torsdag. Kom och se den vetja.

Vad gäller min egen pjäs går det framåt. Jag börjar få koll på strukturen, som var/är min absolut svagaste sida. Jag är inte van vid att skriva så medvetet som man ändå måste när man skriver dramatik. Men det börjar ta sig. Det känns kul.

Lite mindre kul är det att jag inte kan åka till Lund på måndag, som jag hade planerat. Igår köpte jag just-nu-biljetter som inte går att lämna tillbaka, för 1165 kronor. Det verkade jättebra att ha lite framförhållning för en gångs skull tänkte jag och köpte biljetterna innan jag gick och la mig. Jag skulle precis stänga av datorn men så kom jag på denna briljanta idé. Framförhållning, guuu vad bra. Tänkte jag glatt. Allt för att idag få reda på att jag måste jobba i Uppsala på måndag. Så nu sitter jag här med två biljetter som jag inte kan utnyttja och en tusenlapp kastad i sjön. Men men, det finns folk som har det värre självförvållat. Killen med det sprängda arslet ångrar sig säkert mycket mer.

Om språket i det här inlägget är konstigt så beror det på en tillfällig kortslutning i hjärnan (alt. en påtaglig trötthet, vilket påminner mig att jag borde gå och lägga mig, klockan är 01.18, ska jobba i morgon också).

Ja, en sak till var det. Vill du åka till Lund över dagen på måndag så kan du få köpa biljetterna för 300 spänn. Det är sant. Tänk, en vacker dag i södra Sverige, i den vackra lilla staden Lund. Och en tågresa att dagdrömma på. Det vore nåt va?

Jo, jag måste få en till sak ur systemet. Jag har blivit helt hals över huvud förälskad i Muse. Herremingud vilken sjukt underbar musik. Låten Plug in Baby på Origin of Symmetry... eller Stockholm Syndrome på Absolution... mmmmmm.... kärlek...

061023 Nya världar

Nu när flyttkaoset inte längre är varken flytt eller kaos och vi äntligen fått internetuppkoppling inser jag hur länge sen det var jag uppdaterade den här sidan. Det är mycket som har hänt sen sist. Min pjäs har gått vidare i projektet Nya pjäser nya världar och så här glad är jag. Nu ska jag fortsätta utveckla den, men nu ska jag jobba med en dramaturg i Lund, vilket innebär en del resor till fina Skåne. Dessutom har jag börjat jobba på Uppsala stadsteater som sufflös, vilket har väckt en oanad passion. Ja, jag har blivit förälskad i teatern. Inte just i stadsteatern då men i teatern som företeelse. Varje dag efter jobbet känner jag mig uppfylld av kreativ energi och längtar efter att komma hem och skriva.

Och hemmet har också fått en ny form. Jag har precis flyttat in i en ny lägenhet tillsammans med en underbar människa. Sambolivet som jag, handen på hjärtat, har fruktat har visat sig vara allt annat än läskigt. Vad är det de säger? Hälften vågat allting vunnet? En gång vågat hälften vunnet? Ja, ni fattar. Finns det något bättre än känslan att ha gjort en sak trots att man är rädd för den och sedan upptäcka att den saken man gjort är hur härlig som helst? Det finns säkert många saker som är bättre, men erkänn att det är en fantastisk känsla att överraska sig själv med sitt eget mod. Det känns ibland som om hela mitt liv hittills har gått ut på att gå emot rädslor; att prata med okända trots att jag är blyg, att stå på scen trots att jag är nervös, att ta tag i varje chans som bjuds trots osäkerheten över vad som händer sen. Den livsfilosofin har förstås en slagsida, man kan ta förhastade beslut som man senare ångrar, men summan av hela kardemumman (världens töntigaste uttryck för övrigt) gör ändå livet rikare.

060930 – yeah baby

Torsdagens slam var väldigt rolig. Det kom oväntat mycket folk och det blev en oväntat bra stämning. Det var bara sex poeter som tävlade, vilket gjorde att tillställningen gick snabbt och smidigt, så ingen hann tröttna.

Någon frågade mig om jag skulle tävla, och innan jag hann svara sa någon annan i stället för mig: ”Nej, hon ska uppträda i morgon. Kvällens tävling är till för oss små.”

För oss små… Hur förhåller man sig till en sådan kommentar? Vad man än säger blir det fel. Om jag tar det som en komplimang verkar jag bara dryg och oödmjuk, vilket man absolut inte får vara. Om jag däremot säger ”nä, vi är små/stora allihopa” framstår jag som en töntig jävel. Ja, vad fan säger man? Kanske ”det finns inga stora eller små poeter, vi är alla människor, vi är alla barn till samma gud”. Oh, kom igen, det dryper av smör (som tillverkats på amerikanskt vis dessutom). Och jag vet, att över huvudtaget erkänna att jag reflekterat över saken kan få mig att verka dryg eller töntig. Men det är väl en risk jag får ta.

Så hur gjorde jag då kanske du undrar. Jo, jag skämtade bort det och sa att jag egentligen betalade för att få vara med. Folk skrattade och alla gick snabbt vidare till nästa samtalsämne.

Och nu går jag vidare till gårdagen.

Vem kunde tro att en poesifestival i Uppsala skulle dra så mycket folk? Det var näst intill fullsatt. En fullsatt teaterscen är rena drömmen, mina texter gör sig bäst så. Jag vet att det låter extremt klyschigt men publiken var helt underbar. Folk var vakna och reagerade mycket på texterna. Skämten gick hem, både de i dikterna och i mellansnacket. Jag brukar ha svårt för att skämta mellan dikterna, jag har alltid haft svårt för att få skämten att låta spontana. Men igår gick det som smort och jag har publiken att tacka för det.

En annan rolig grej var att jag träffade Bob Hansson igår. När jag precis hade börjat med estradpoesi var han en av de stora inspiratörerna. Jag såg en föreställning han gjorde på Kulturnatten för tre år sedan och då var jag fast. Från början trodde jag att jag var fast vid hans act (ursäkta men jag kommer inte på det svenska ordet), men efter ett tag kom jag fram till att jag egentligen hade fallit för konstformen. Vad han gjorde den kvällen var att han gav en hel upplevelse som etsade sig fast och levde kvar i min själ i flera veckor. Och han gjorde det med bara ord. Att det gick att förmedla sådan stark känsla med bara ord var som en uppenbarelse för mig. Igår berättade jag för Bob Hansson hur den kvällen hade inspirerat mig, men han sa att han själv inte alls kände att det gick så bra. Se där, så lustigt det kan bli.

Och nu byter jag ämne igen.

Jag vill ha den 5 oktober!!! Dels för att jag är färdigflyttad då (jag ska bli sambo (ja jag vet att det är stort men jag tar det nån annan gång)), men mest för att det är då jag har fått Beskedet. På något sätt känns det som om min framtid avgörs av beskedet. Kan jag kalla mig dramatiker eller ska jag fortsätta med att bara försöka ta mitt skrivande på allvar? Oavsett hur det blir är jag säker på att jag kommer att fortsätta skriva dramatik. Att djupdyka i och umgås med nya karaktärer känns för lockande för att låta bli. Yeah baby.

060928 - en dröm

Inatt drömde jag att det var torsdagen den 5 oktober, detta magiska datum som jag så otåligt väntar på. Vad händer då? Jo, då får jag reda på om min pjäs kommer att sättas upp eller inte. Jag lämnade in manuset den 15 september och denna väntan på besked har visat sig vara jobbigare än jag kunde tro. Vissa säger att man inte ska ha några förväntningar, för då slipper man bli besviken om det inte går vägen. Andra säger att man visst ska hoppas på det bästa, för om det inte går vägen så har man i alla fall haft en härlig väntan.

Problemet är att det nog inte går att bestämma sig för vilken typ av väntare man ska vara. Jag har försökt att förtränga alla tankar kring hela grejen vilket har resulterat i att jag nästan varje natt drömmer om det. Inatt drömde jag att Buffalo (en av projektledarna) sa till mig att det var en sak med min pjäs som de inte gillade, som gjorde att de bestämde sig för att inte välja den. Och jag grät floder, ohämmat, rakt i ansiktet på Buffalo. Han kände med mig men det fanns inte mycket mer han kunde göra. Det konstiga var att jag, i drömmen, var förvånad över min starka reaktion.

Denna väntan börjar verkligen bli olidlig. Jag vill ha torsdag nästa vecka… Det lustiga är att min pjäs handlar om väntan. Crazy. Så, ämnet till ära lägger jag upp min dikt som heter Väntan. Den hittar du under dikter.

Och nu ska jag återgå till förträngandet. Ikväll är det en extrainsatt poetry slam-tävling i Uppsala, som en del av poesifestivalen Ordsprak på Reginateatern. Ja, självklart måste jag dit. Jag tror jag har missat en enda Uppsalaslam de senaste två åren. Inte illa.

060922 Let's go outside

- Hej, jag heter Alma och jag är en tönt.

- Hej Alma.

Åh, vad det det kändes skönt. För första gången i mitt liv vågar jag erkänna det för mig själv och dessutom stå för det. Ja, jag är en tönt. Jag är en sådan som kommenterar saker fast de inte behöver kommenteras. Jag är en sådan som drar ordvitsar som får folk att småskrattande säga "guuuu va dååååligt". Och som om det inte vore nog brukar jag säga att de bara är avundsjuka för att de själva inte kan komma på några ordvitsar, för att sedan triumferande utbrista i ett: "men varför skrattar du om det var dåligt?". Jag är fumlig och kan inte hålla för många saker i händerna. Jag är omständig när jag ska förklara saker. Jag tycker om att briljera med mina kunskaper. Ibland har jag ingen humor.

Ja, jag är en tönt.

Jag har med alla medel försökt dölja min inre tönt. När jag gick på gymnasiet började jag röka, skolka och klä mig sexigt i hopp om att lyckas sminka över den lilla tönten som så gärna ville säga den där fullständigt onödiga kommentaren eller kläcka det där fullständigt löjliga skämtet. Men jag hejdade mig. I stället tog jag ett extra bloss och försökte göra rökringar, vilket jag omedelbart ångrade eftersom det inte kom några ringar och en cool kompis skrattande påpekade att jag såg ut som en fisk. Den lilla tönten skymtade fram, vilket jag snabbt avstyrde med ett "jomen vadå, jag ville ju se ut som en fisk, för å va rolig liksom."

Så där höll jag på i tretton år. Dag ut och dag in förtryckte jag den lilla tönten som ville göra sig hörd. Men nu är det slut med det. Jag är en tönt och jag tänker inte längre dölja det.

Tänk vad världen skulle bli roligare om fler människor vågade släppa fram sin inre tönt. Häromdagen tittade jag runt på myspace.com och det slog mig hur mycket jargong det är överallt. Folk ba: "My toilet-seat is black - covered with white skulls with red, blinking eyes... ". Allt för att försöka framstå så coola som möjligt. Men till vilken nytta egentligen?

You're a nerd too and you know it's true. Kom ut.

060918

Ja, valutgången är klar och mina ord är slut. För vad säger man när man inte får som man vill i en demokrati? Å andra sidan kan man fråga sig hur optimal demokrati vi egentligen har när ett parti (eller allians) kan vinna ett val på enbart retorik. Samma gamla politik men helt ny retorik och saken är biff. Det känns så arrogant att säga att folk är lättlurade, men hur fan ska man känna då? Jag vet inte, jag är mållös.

Jag har inget mer att säga, så jag tänker avsluta med ett citat av Göran Greider (hela artikeln finns på Aftonbladet):

" Ja, därute finns alla de brännande frågor om den ekonomiska makten i en marknadsekonomi som arbetarrörelsen inte vågat ställa på åratal och som de nya moderaterna inte alls vill tala om.
  Högerblockets valseger innebär att den makt som den ekonomiska eliten i det här landet har nu flyter samman med den politiska makten. Marknadens makt och politikens makt sammanstrålar i Reinfeldts person: detta kommer att bli den nya överheten."

060916

Seriöst, varför hade Fredrik Reinfeldt ett färgglatt barnplåster på fingret när han var med på slutdebatten på SVT? Jag kan sätta tusen spänn på att han inte alls hade något sår att plåstra om. Ja, Fredrik, vi fattar att du är pappa.

Vad gör man inte för att framstå som en ödmjuk man av folket?

060913 - Lois Lame

Igår såg jag Superman Returns på bio. Som jag hade sett fram emot denna film. Stålmannen var min största idol när jag var barn. Denna bortkomna smånördiga Clark som hade sådana fantastiska krafter utan att någon visste om det. Blyg, bortkommen och, handen på hjärtat, nördig som jag var när jag var liten kunde jag identifiera mig vid denna superhjälte. Tänk om jag också hade superkrafter som skulle få folk att beundra mig och vilja vara mina kompisar. Tanken var svindlande.

Tyvärr var Stålmannens återkomst en besvikelse. Jag vet inte vad som var värst; det förkastliga manuset, den slarviga regin eller Stålmannens animerade utseende. Eller vänta, nu kom jag på det, det var Lois Lanes förändrade karaktär som sög fetast b... ursäkta... som var den största besvikelsen. Hon har förvandlats till en sentimental mjukis. Den Lois Lane jag känner var tuff och envis, inte så där viljesvag och sentimental som i denna film. När hon skulle tända sin cigarett på taket och Stålmannen blåste ut tändarlågan lät hon bli att försöka tända den på nytt. Den Lois Lane jag känner hade vänt ryggen till honom, tänt cigaretten och sagt: "So, what are you gonna do about it?". Lois Lane har blivit Lois Lame.

Sen satt jag och störde mig på alla onödiga repliker. Som när Lois och hennes son hälsar på den svårt skadade Stålmannen på sjukhuset. Då säger pojken:

- Mom, is he gonna be allright?

Varpå hon svarar:

- I don't know.

Okej, vi fattar att läget inte är stabilt. Ni behöver inte skriva oss på näsan. Men som om det inte vore nog säger pojken:

- I hope so. I like him.

- Me too.

Är det sant? Det fattade vi verkligen inte.

Dåligt dåligt och absolut inte värt hundra spänn.

060912 - Fredrik wants me so bad

Det här kom som ett brev på posten till mig idag:

"Hej!

Jag vill påminna dig om att det är val på söndag. Då står de nya moderanterna mot de gamla socialdemokraterna. Vi vill att fler ska ha ett jobb att gå till. Vi satsar på skolan och vården före bidragssystemen. Och vi tänker aldrig ge upp kampen mot brottsligheten.

Sverige behöver en ny regering. Rösta på moderaterna.

Fredrik Reinfeldt"

Det roliga är att brevet kom i ett handskrivet kuvert frankerat med ett vanligt frimärke.

Freddan, din gamle skojare.

060908 - en röst i natten (klockan är jävligt mycket med andra ord)

Ibland undrar jag om någon läser den här dagboken. Om inte så är det väl fint att jag skriver ändå. Eller nåt.

Gårdagens slamtävling i Uppsala var lika rolig som vanligt, eller kanske lite roligare än vanligt. Min gamla lagkamrat Anna Skaldeman vann och jag jublade. Hur härligt som helst.

Själv har jag inte alls känt mig sugen på att tävla. Samtidigt vill jag åka till SM i Helsingborg nästa år, men det känns bara tråkigt att tävla. Att åka till Helsingborg som publik känns inte alls lockande för JAG VILL OCKSÅ SYNAS. Lilla jag.

Nåväl… Det här pågående pjäsprojektet har förstört min dygnsrytm totalt. Jag blir inte alls trött på natten så jag får sitta och kolla på dumma videoklipp på youtube.com tills jag tröttat ut mig själv… Det ska bli spännande att se vilka pjäser som blir uppsatta. Självklart hoppas jag på min pjäs men även om den inte blir uppsatt så har jag lärt mig en jäkla massa om dramatiskt berättande. En massa I tell you. Dessutom har jag lärt känna fina tänkande och kännande ;) människor. Inte dumt det heller.

060905 - Fredrik Reinfeldt - en man av folket

Fredrik Reinfeldt om förorten:

"Jag har själv vuxit upp nära en av dem."

Oh oh oh, yeaaah. Nära skjuter ingen hare, Freddan.

060829 - mänsklig värdighet

Natachas brev till allmänheten visar att det ska mycket till innan man blir fråntagen sin värdighet, oavsett hur utsatt man är. Ett offer är i första hand en tänkande och kännande människa. 1-0 till den mänskliga värdigheten.

060828 - dramatik

Nu är projektet Nya pjäser nya världar i full gång. Och jag är mitt uppe i skrivandet av min första pjäs. Att skriva dramatik har visat sig vara ganska svårt. Det är inte bara lek utan det är även mycket hårt arbete. Från och till (flera gånger per dag) drabbas jag av skrivkramp och det känns lika traumatiskt varje gång, som om fantasin är helt slut och som om jag aldrig någonsin kommer att kunna skriva något mer. Jag trodde verkligen inte att det är så påfrestande att skriva en sak länge. Tidigare har jag bara skrivit dikter som alla har uppstått i ett flöde. Och när flödet försvinner tar även dikten slut. Men skriver man något längre måste man fortsätta även när flödet inte finns där. Det är svårt.

Å andra sidan slipper jag en arbetsgivare som kontrollerar hur långa raster jag tar och hur effektivt jag jobbar, så jag ska inte klaga. I love eget ansvar.

060803 - jag i radio

Jag är med i programmet Boktornets bakficka på P1. Lyssna på onsdagens (2 augusti) program.

060731 eller karma

I dagens rationella och rastlösa västerländska samhälle måste man hela tiden ifrågasätta och omvärdera sina övertygelser, annars vore man lättlurad. "Vad tror jag på" är en fråga som ständigt tycks vilja återkomma.

Ja, vad tror jag på? Om jag förmår mig att börja tro på spöken så kommer någon Tenn eller Peller eller vad han heter att säga att det är Bullshit med stort B. Om jag säger att jag tror på själen kommer någon tysk professor att tala om för mig att människors upplevda själ bara är kemiska processer i hjärnan. Nä, aldrig får man ha sina övertygelser i fred.

En sak som jag ibland tror på är karma. Att goda handlingar föder goda handlingar. Skulle jag ge mig in i ett logiskt resonemang är jag säker på att det skulle hålla. Om inte annat så är det värt att känna sig som en god människa ibland, trotsa samhällets (och egna för den delen) krav och pekpinnar som gång på gång talar om för en att man inte duger som man är.

Idag flög en läskig insekt in i mitt rum. En rysning åkte upp och ner genom min kropp. Den var läskig men jag ville inte ta livet av den. Snabbt kom jag på den lysande idén att täcka över den med ett glas, sätta en kartongbit mellan väggen och glaset och på så sätt lyfta upp insekten från väggen utan att skada den. När jag sedan fullföljde idén gick jag ut och släppte ut insekten som snurrigt flög ut i friheten.

För en stund kände jag mig som en god människa. Och det kan väl inte vara fel?

060716 eller here we go again.

Svensk kostexpert med tyskklingande efternamn bedömer flaskvatten i en kvällstidning:

"Som kranvatten i en öststat. Inget man skulle vilja bjuda på."

Eh... okej... var ska jag börja? Ska jag kanske börja med att berätta att jag bor i Uppsala som inte ligger i någon öststat och som har otroligt äckligt vatten som smakar rostiga enkronor? Ett mumsigt västerländskt vatten att bjuda på.

Sedan kan jag fortsätta med att berätta att vattnet hos min mormor och morfar i Bosnien är det fräschaste vattnet som jag någonsin har druckit. De har äkta bergsvatten som alltid är lika kallt och fräscht. Och smakar bara vatten. Utan pengar i.

Det är just sådant slentrianmässigt vi-och-de-tänkande som ställer till det för världen. Ajajaj...

060715 eller våld

Ett land bombar ett annat. Det andra landet svarar med egna bomber. Människors liv avbryts av att de måste tillbringa varma sommardagar i skyddsrum. Människor dör av bomber och granatsplitter. En svensk tidning funderar: "Ett krig är oroväckande nära".

Hallå?! Oroväckande nära? Vad är det som krävs för att något ska kallas krig? Hade samma sak hänt i något västeuropeiskt land, då skulle man inte tveka att kalla det krig. Nej. Men när det händer i Mellanöstern så tycker man väl att människorna där nere är vana vid explosioner och plöstslig död. Så varför kalla det krig?

Det är skillnad på folk och folk.

Apropå det, det var en rolig sak som inträffade på Uppsalapendeln häromveckan. Min syster och jag satte oss i en kupé bredvid två tjejer i tjugoårsåldern. Eftersom vi precis hade varit i Stockholm och träffat vår mamma och vår moster och kusin från Bosnien så var vi ganska uppspelta. Vi pratade mycket och högt (på bosniska). Så där högt som det inte går att prata på svenska. Utländskhögt.

Det dröjde inte länge tills de två tjejerna bredvid började snegla på oss och viska något till varandra. Eftersom vi är vana vid att folk ser oss med fascinantionsblandad förakt tänkte vi inte mycket på det. Efter ett tag frågade en av dem nyfiket: "Ursäkta, vilket språk pratar ni?". Vi svarade att det var bosniska. Då vände sig den tjejen till sin vän och sa glatt: "Jag sa ju det, jag sa att det var bosniska." Sedan vände hon sig åter till oss och sa: "Ert språk är verkligen jättefint." Hennes vän bekräftade: "Jättefint."

Min syster och jag blev löjligt glada. Som om vårt språks "fina" klang var vår förtjänst. Men det gick inte att låta bli att glädjas över dessa tjejers glada nyfikenhet. En nyfikenhet som inte innehöll en enda liten gnutta förakt.

Vi är så vana att svenskar uttrycker en fascination för det sydländska tepmeramentet, för den öppna sydlänska mentaliteten, för den sydlänska icke-existerande konflikträdslan. Och med det sydländska menar de italienska, spanska eller möjligtvis grekiska. Vårt forna land Jugoslavien tillhör verkligen inte den kategorin trots att vi ligger på samma breddgrader som Italien och Spanien. Nej, vårt temperament är vår förkälek till krig, vår mentalitet är vår förkärlek till krig och vår icke-existerande konflikträdsla är en brist på kontroll som är en produkt av vår förkärlek till krig.

Ofta uttrycks denna påstådda balkanska "egenskap" som ett skämt. Ibland skämtar även jag om det. Jag borde sluta med det för det är egentligen inte roligt.

060712 eller Fotboll och pretentioner

Fotbolls-VM är över och fortfarande får man eländet uppslängt i ansiktet vilket medium (och då menar jag inte Saida) man än vänder sig till. Jävla skit att Zidane var tvungen att skalla den där italienaren. Jag kan ge mig fan på att han gjorde det bara för att det eviga ältandet skulle bli ännu evigare. Listiga fransman.

Jag har lite bilder som beskriver min upplevelse av fotboll, men de finns för närvarande på brorsans dator, så jag kan inte lägga upp dem än. Men de kommer vilken dag som helst.

***

En mycket positiv grej är att Muse har kommit ut med en ny platta och gjort min sommar lite behagligare. Det är många i Sverige, inte minst vissa recensenter, som inte gillar Muse. De sägs vara för pretentiösa. De sägs ta i, överdriva. De sägs kopiera Radiohead. Många som ogillar Muse säger att deras svagaste sida (förutom pretentionerna) är att de påminner om någon annan (Radiohead, Queen, Wagner (!)), fast ändå inte. Jag har till och med hört att de låter som en något utvecklad version av åttiotalets musik. Men om man tänker efter, det kanske är just där deras genialitet ligger, att de liknar något som man inte riktigt kan greppa, något som känns bekant men ändå inte.

Jag gillar Muse i alla fall. Riktigt mycket. Trots att de är pretentiösa. Eller kanske just därför. Hur jag än vrider och vänder på saken så kan jag inte se det felaktiga i att vilja och dessutom våga göra något riktigt bra.

060529 eller kanske trettioårskris?

Okej baby, nu tänker jag vara personlig för en gångs skull. Eller kanske för första gångs skulll, vi får se.

Här sitter jag halvsjuk i min säng och slökollar på teve samtidigt som jag slöhoppar mellan olika sajter på nätet. Jag har precis fyllt år och är närmare trettio än jag någonsin varit. Både i tiden och i hjärtat. Läskigt men inte läskigt. Skönt men inte skönt. Aah, dessa dubbla känslor, livets komplexitet blir allt tydligare med åldern. Det säger även Birgitta, den 82-åriga estradpoeten från Stockholm, hon säger att alla dessa unga människor som vi är omgivna av inte riktigt ser alla nyanserna. Men vi däremot...

Jag fick mycket uppvaktning på jobbet idag. Människor som jag inte trodde skulle komma ihåg min födelsedag kom sjungande med godis och bakelser. Vi pratade trettiårskris. Åsa och jag kom fram till att vi var lika gamla. Hon sa att hon inte är drabbad av någon trettioårskris. Men du har ju barn, sa jag och kände paniken krypa in i den inte så länge till jättefertila kvinnokroppen jag bär med mig.

För ett tag sen gick en diskussion i medierna om att kvinnor idag överskattar sin förmåga att bli med barn efter en viss ålder. De skjuter upp barnafödandet i god tro att det kommer att bli lätt sen, sas det. Som om detta uppskjutande var något frivilligt. Vissa har faktiskt inget arbete, andra har svårigheter att hitta lämplig partner, allt sånt som inte riktigt styrs av den fria viljan.

Ibland kan jag bli irriterad på den västerländska övertron på möjligheterna att styra sitt eget liv. Människan har en makt samtidigt som hon inte har någon makt. Vi har ett ansvar samtidigt som vi inte har det. Och den största tragiken i våra liv är att vi så gärna vill påverka saker som vi inte kan påverka. Livet lever sitt eget liv samtidigt som vi befinner oss där i. Detta tycks vi aldrig vilja acceptera.

Jag tror att man kan uppnå lycka om man finner en acceptans för att man inte kan påverka de flesta skeenden i livet. Men om man skulle vinna denna lycka skulle man förlora sina drivkrafter som för en vidare i livet, dessa dyrbara drivkrafter som gör livet meningsfullt. Lycklig vill man bli men detta tillstånd av lycka är paradoxalt nog inget att eftersträva. För vad är människan utan drivkraft?

060528 eller käääärlek

Årets poetry slam-sm har visat sig vara allt annan än jag förväntat mig. När jag vunnit Uppsalas slam hade jag väntat mig att det skulle gå så fantastiskt bra för mig i årets sm. Jag repade, jag slipade på texterna, jag funderade noga över dikturvalet, flera dagar i förväg. Jag hade blivit så bra, jag, jag, jag ja, allt handlade om mig.

Men min egobubbla sprack ganska snabbt när jag fick urkassa poäng på torsdagen. Jag förstod ingenting, hur kunde jag, som är så förträfflig, få så usla poäng… ojojoj... Besvikelsen var avgrundsdjup.

Men känslan av besvikelse försvann snabbt nästa dag och byttes ut mot kärlek. Vårt lag hade hamnat i lagfinalen, första gången någonsin. Den gemensamma framgången berodde till stor del på att vi hade stöttat varandra igenom hela processen. När någon var låg lyckades vi alltid hitta de rätta orden och de rätta ögonblicken att säga orden på.

Med blotta ögat märkte man hur vi stärkte varandra. Även när vi var ensamma på scenen fanns lagkamraterna inom synhåll som ett tryggt säkerhetsnät. De fanns alltid där.

Väl i lagfinalen vann vi inte, men det gjorde inget. Vi hade varandra och vi hade ändå kommit långt. Och det gjorde vi tillsammans.

Jag blir så rörd, ja, på gränsen till sentimental och associerar automatiskt till känslan i Moodyssons film Tillsammans. Ensam är inte stark. Individuell vinst och prestige i all ära, men allting, till och med en tredjeplacering, är mycket mer värt om man är tillsammans.

Anna, Ebba och Marcus, ni är underbara. PUSS

060508 eller Det går bra nu

Slam-SM närmar sig och är här när som helst. Jag måste medge att det känns i kroppen. Nervositeten börjar infinna sig, men samtidigt känns det också otroligt kul att jag snart träffa alla mina slamvänner.

Det är något visst med slamkulturen, den är så inbjudande och gör det så lätt att känna sig välkommen.

Förutom SM är det en del annat som händer. Min galna pjäsidé har blivit antagen till projektet Nya pjäser - nya världar (www.nyapjaser.nu). Vecka 33 ska vi ha ett intensivt skrivarläger som ska efterföljas av tre till skrivarveckor då vi ska få hjälp att vidareutveckla våra pjäser. Efter den månaden ska teatrarna välja tre pjäser som ska sättas upp. Det är första gången jag får chansen att verkligen satsa helhjärtat på skrivandet och jag tänker utnyttja chansen så mycket som jag kan. Verkligen.

060312 eller Open Jam

Men oj vilken kväll det var igår. En timme innan publiken kom for jag runt som en yr höna i Stadsteaterns labyrintartade källargångar, lite mer nervös än vanligt. Jag hade stora förväntningar både på mig själv och på tillställningen, och i mig fanns en liten rädsla för misslyckande.

Vi var några nervösa och förväntansfulla som i väntan på publiken gömde oss bakom de stora vita skärmarna på scenen. När publiken kom och solstrålen Micke drog, tillsammans med det energiska bandet, igång showen inför en överraskande välkomnande publik hade jag inte ett uns av rädsla kvar. Det här skulle tvelöst bli en succé.

Och vilken kväll det blev. Magi, underhållning, dans, sång, vacker poesi, trollbindande musik... Åh vad det är härligt att leva.

Efter föreställningen fick jag en oväntad fråga av en av dansarna. Hon frågade mig: "Hur skrev du dikten? Kom den bara en dag eller hur gjorde du?" Det fanns ett slags fascination i hennes fråga, en liknande fascination som jag kände när jag såg dansarna dansa. Hur gör de? Hur kom de på att de kunde dansa? Det ser så härligt och befriande ut att kunna dansa.

Och jag ska börja på salsakurs idag. Woho. Så härligt att leva.

051207 eller Slamfinal

Som vanligt hölls Uppsalafinalen i poetry slam några månader tidigare än vad som är brukligt på andra slamorter. Denna decemberkväll rivstartade med gästpoeten Jerry Steeles energiska framförande och fortsatte med ovanligt många skiftningar mellan humor och allvar. Jag kom på första plats, Ebba Holmberg och Marcus Priftis på delad andra plats och Oskar Hanska på fjärde. Därmed är det vi fyra som bildar Uppsalalaget inför SM i Sala i maj.