”Jag vägrar det”
övar hon inför sig själv
en fras som behöver ristas in i märgen
ifall någon med förmodan skulle be henne
gå med på vidrigheter
som att inte vara i god tid till bussen
eller Gud förbjude kamma tillbaka luggen.
Även om det laddade scenariot aldrig hänt
ska ingen
inte ens hon själv
tala om för henne vilka reflexer
hon inte behöver.
Det var länge sen
hon såg huden på sin egen panna
som kanhända bär spår av det ena
eller det andra
länge sen
och ögonen
nej ögonen ska vi inte ens nämna
”Jag vägrar det”
upprepar hon med en dåres trägenhet
för en spegelbild som inte tycks kunna se
för den osannolikt långa luggen
som skymmer ögonen
hur klarar den sig
där ute i vida spegelvärlden
utan någon ledsagare
helt själv stackaren
”Jag vägrar det”
upprepar hon men en aning av rädsla
kan nu skönjas i hennes tonläge:
tänk om den där halvblinda därinne
tröttnar på mig
jag kan nästan se vad hon tänker.
Jag måste öva
säger hon till den luggbitna där inne
för tänk om någon frågar mig
tänk om någon vemsomhelst
skulle se –
och du kan ju tänka dig hur denne vemsomhelst är –
att jag begråter solsemestrar
halvpensionat och sommarvärme.
Jag vägrar vara den
som måste tillkännage
varför jag gråter
när jag bläddrar i resekataloger
och även om hela anledningen är
ursäkta ordvitsen – solklar
skulle de som lyssnar
inte begripa
vad som är vad.
