Sluta jag vet att du vill jag gillar inte när du ber
mig och det gills sluta be mig
jag ska berätta var beredd.
Är du?
Jag är rädd!
Jag är rädd för mina ben och jag pratar inte fobi
jag besväras av rädsla för att inte bäras
för att mina ben ska bestämma sig för att först
vackla och sedan ge upp
därför ligger jag ner vågar inte gå upp.
Du fingerkammar mitt hår viskar det är ingen fara
det här är lösbart som allting annat
om man tillför rätt vätska
du vet olja flyter i vatten men löses i sprit
så du häller upp sockerdricka i ett handmålat glas
ställer det på min mage så kylan virvlar in
genom min navel och jag blir lugn
för en stund
lugn
liggande betraktar vi hur kolsyran strävar upp
mot den bekanta luften där den kan smälta in
bli återigen trygg
jag ger dig en ny blick liksom frågar
som om jag verkligen vill få ett svar.
Vad gör vi åt lakanen om du får mig att skratta
eller andas starkt så sockerdrickan spills
vad gör vi om kolsyran börjar kittla mina lår?
Du ler hänvisar till utsagor om spilld mjölk
säger det är inte läge att gråta då
lakanen lär klara sig och dina lår
dem kan jag slicka rena på både
sockerdricka och rädslospår.
