Brukar det hända dig att du går och väntar
på att nåt
vad som helst ska hända?
frågar jag min spegelbild
som blir så glad av att äntligen tillfrågas
att hon faktiskt ger mig ett svar:
Ja visst händer det
visst händer det att jag väntar
och det värsta är att ingen vet
var nånstans jag håller till under tiden
de är så upptagna av livet
att de inte ägnar mig en endaste tanke
inte ens någon enstaka gång.
Och jag är så trött.
Så trött på att livet ska sända mig subtila signaler
så trött på alla strödda tankar
som aldrig ingår i något sammanhang
så trött på alla tomma blickar som kommer från ingenstans
så trött på att endast finnas till när någon annan vill
så trött på att synas av slentrian
och när jag väl uppmärksammas, ja då synas jag kritiskt i sömmarna
så trött på att endast hinna drömma flyktiga drömmar
dessa monotona scenarier
som aldrig verkar vända
så trött på att vänta.
Det är inte den stora kärleken
jag väntar mig ska dyka upp
och det är inte det där drömjobbet
jag vet inte vad
visst har jag upplevt kärlekar
som har hållit om dig och beundrat oss i par
visst har jag känt saknad efter dina svordomar över blöta badlakan
och visst har jag alltid sett glad ut när jag dykt upp
på toaletter, i skedar, i höstmörka fönsterglas
på alla arbetsplatser där du råkat befinna dig
så visst har också jag haft det bra
fast ibland
ibland vill jag
låna massvis med penslar och bara måla
fan måla på väggarna
sen vill jag dansa koordinerat efter egen taktkänsla
och när jag blir trött vill jag bara stå och andas
andas på egna speglar
tills de bli alldeles igenimmade av mina
tänker jag så fullkomliga
andetag
vill jag tro
ibland
ibland vill jag något så enkelt
som att stå på riktiga golv
och känna dem sjunka in något
under min äkta kroppshydda
och när jag blir trött på att stå
då vill jag
riva upp plastmattorna
låta golven bli små kolonilotter
så jag kan odla minipotatis
och minimorötter
och minimajs
och allt
efter eget huvud
när tiden blir mogen
vill jag inte vänta
och jag väntar på
jag vet inte vad.
